Ett moraliskt monster

Att världen inte var särskilt välskött var en slutsats som inte gick att undvika. Att det behövdes fler som försökte göra något åt det var också uppenbart. Jag, som redan stoppat Sveriges Radios nyheter i två minuter då jag klappat till Sven Jerring i direktsändning och därför visste att allt var möjligt, jag antog därför utmaningen. Tolv år gammal bestämde jag mig för att ”miljö” eller ”människor” var det jag ville ägna mig åt, helt enkelt för att förbättra våra levnadsvillkor. Mina föräldrar berättade ofta om hur jag vid den här tiden förändrades från en ganska vanlig unge till ett moraliskt monster (mina ord) som skrek rakt ut i bilen om någon försökte sig på att kasta en fimp eller kolapapper genom sidorutan (det gjorde alla på den här tiden).