Vässade armbågar

Precis som Leo Kall i Karin Boyes Kallocain har jag rört mig genom det till synes ändamålslösa för att förstå det jag i dag tror på. En lång rad händelser, spridda över tid och rum, men för mig sammanfogade av en enda tråd. En dröm om ett mer tillåtande samhälle, där vi kan möta varandra utan skydd, utan förklädnader, utan att först titta efter var faran ligger. Så vad är min egen slutsats, efter allt detta? Om vi ska nå ett läge där Business as usual is over och skapa det Kofi Annan kallade en marknad med ett mänskligt ansikte, måste vi först förstå spelets regler. Business by the book. Det är först när man känner mekaniken man kan börja förändra den. Vi lever i en värld där Adam Smiths alltmer ruttnande insikter fortfarande genomsyrar systemet. Vi kan acceptera det som det är eller välja att kämpa emot det. Och det senare är mer etik och politik än ren företagsekonomi. Precis som kvinnor i generationer tvingats slå sig fram för att överhuvudtaget bli hörda, måste vi som bär idealism in i näringslivet förstå att inget av det vi säger tas för givet. Vi måste vara skickligare än de vi delar rummet med. Smartare, fräckare, minst lika förslagna. Och samtidigt hålla oss inom de moraliska ramar vi själva valt – vår egen etik, vår egen laglydnad. Goda avsikter kräver inte mindre driv eller mindre affärsskicklighet. De kräver mer. Adam Smith igen: “Denna benägenhet att beundra, nästan dyrka de rika och mäktiga… och att samtidigt förakta de fattiga, har i alla tider varit den viktigaste orsaken till våra moraliska känslors ruttenhet.”