Därför behövs det nya modeller.

Adam Smith såg något hos oss redan 1776, något han inte förskönade. Han såg den mänskliga svagheten att beundra rikedom och makt, nästan dyrka dem, som om de bar en sorts medfödd rätt. Och han såg hur vi samtidigt förbiser, eller rent av föraktar, den som står lägre i samhällshierarkin. Smith kallade det en nödvändighet för samhällsordningen, men också den största orsaken till ”våra moraliska känslors ruttenhet”. Det där ordet, ruttenhet, är ovanligt hårt för en filosof. Men han visste vad han såg: hur vi blandar ihop vishet med framgång, dygd med välstånd, och hur fattigdom felaktigt förknippas med svaghet eller brist på förtjänst. Det har varit moralfilosofernas klagan i alla tider. Och här står vi nu, två och ett halvt sekel senare, mitt i samma mänskliga mekanismer, men i en värld som brinner på fler sätt än Smith någonsin kunnat föreställa sig. De flesta av oss känner det: att vi inte tar hand om jorden eller oss själva som vi borde. Att den sociala, politiska och ekologiska riktningen är katastrofal. Det är svårt att blunda för. Många bär en tung, nästan dov känsla av att något i samhällets maskineri gått sönder. Unga människor tappar förtroendet för system som skulle bära dem. Är det så märkligt, när de hör världens mäktigaste säga saker som borde få varje vuxen människa att skämmas? Vårt samhälle vilar på ekonomiska drivkrafter. På gott och ont. Det är de som burit oss hit, och det är de som fortsätter avgöra hur framtiden formas. Politiken försöker hålla fast vid sitt inflytande, men alla vet numera att mycket av världens faktiska makt ligger någon