Styrningsmodellen

Om vi vill förstå varför moral får så svårt att få fäste i företag, måste vi titta på hur ramarna ser ut. Det finns en struktur som bestämmer vem som får göra vad — och vem som inte får det. Den strukturen är inte ny, den har funnits i över 150 år. Den första versionen av Aktiebolagslagen (ABL) kom 1848. Sedan dess har lagen bara skrivits om fyra gånger: 1901, 1975, 2005 och 2020. Det säger något om hur långsamt själva fundamentet för företagande rör sig, nästan som om lagstiftningen vore en gammal maskin som helst inte ska öppnas i onödan. ABL reglerar mycket i detalj. Men det viktigaste, det som allt annat vilar på, står i kapitel 3, paragraf 1: ”Bolaget ska bedriva verksamhet med vinstsyfte.” Den meningen är kärnan. Den definierar vad ett aktiebolag är till för. Det är detta som sedan ska preciseras i bolagets egen bolagsordning — det dokument som är företagets konstitution, om man vill använda ett större ord. Det som står där är det ägare, styrelse och ledning har att förhålla sig till. Och i den paragraf som gäller bolagets syfte får man ange vilken affärsverksamhet bolaget bedriver. Ingenting annat. Företageningen — eller Companisationen, som den oftare kallas på svenska — är en hybrid. Två kroppar som rör sig tillsammans: ett vinstdrivande aktiebolag och en ideell förening. När vi grundade Plantagon var det därför inte ett bolag vi skapade, utan två organisationer med samma namn, samma ursprung, men med olika roller. Sedan skrev vi en bolagsordning som inte liknade någon annan. Den